Peter Helin – en riktig klippa

Peter Helin – en riktig klippa

Peter Helin lever i nuet; mot bakgrund utav hans arbete med kommunens unga, mångåriga erfarenhet utav ideellt arbete i lokala föreningar, borde han kanske kunna luta sig tillbaka på gamla meriter men för Peter är det senaste han gjort det allra viktigaste. Möt mannen som förde disco till en hel generation Ockelbobor, var med och lade grunden för Ockelbo marknad, och som idag bl.a. är en av hörnpelarna i Fritidsgården Undergrounds verksamhet i gamla brandstationens lokaler i Ockelbo.

 

Stark sammanhållning i uppgång och motgång.

Peter växte upp i Åbyggeby i en stor familj med flera syskon, nära i ålder. Utifrån sin erfarenhet med ungdomarna på fritidsgården idag drar han slutsatser om sig själv som tonåring:

-Torget var aldrig tomt på ungdomar då, det var där vi möttes och hängde. Hade du moppe åkte du mellan de två kiosker som fanns här. Det var en stark sammanhållning; vi gjorde det mesta tillsammans.

Många utav vännerna har han fortfarande kontakt med än idag. Tillsammans med sin bror Anders Helin, och barndomsvännen Christer Larsson och flera andra ungdomar blåste Peter nytt liv i disco verksamheten i Gotans källarplan redan som 14-åring.

-Vi köpte upp utrustningen, skivor och högtalare, när de som höll i discot ville lägga ned. Vi reste pengar och inredde hela neder-våningen; riggade lampor och ordnade gästartister.

Christer Larsson och Anders Helin kom att spela viktiga roller tillsammans med Peter i skapandet utav Ockelbo marknad. Han berättar att Christer som redan var ute och arbetade på marknader kläckte idén och att Peter i egenskap av ordförande för OIF’s nöjessektion ordnade så att Idrottsplatsen stod till förfogande för den allra första upplagan av Ockelbo Marknad.

-Vi fick in artister som var stora då, som tex. Svenne & Lotta. Biljetterna kostade 10 spänn; jag tror aldrig jag hade fått till det om vi inte byggt kontaktnätet i arbetet med ungdomsdiscot.

Det går en röd tråd genom allt Peter gjort. I strid med tidens anda sätter han ett högt värde i att hjälpa och lyfta andra, ofta helt ideellt. Det är en ovanlig egenskap idag, framförallt eftersom vägen ofta är svår och full av motgångar.

-Jag råkade ut för diskbrock och blev sjukskriven en längre tid; det skedde i en tid i livet då jag äntligen kände att jag var på rätt plats i mitt arbetsliv.

För många skulle den erfarenhet säkerligen kunna vända ett liv till en nedåtgående spiral, men Peter valde att se det annorlunda.

-Efter sjukskrivningen beslutade mig för att ge allting som kom min väg en chans, förbehållslöst, och inte se förändringen i mitt liv som någonting negativt.

Peter arbetade som taxichaufför, som säljare av kontorsmaterial. Han vikarierade inom både förskola och grundskola och fick en fast tjänst där han hjälpte ungdomar i högstadiet med speciella behov. Ideellt har Peter också arbetat för RSHM (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) där han drivit café samt ordnat aktiviteter och resor tillsammans med dess medlemmar. Som ett nyktert alternativ till skolavslutningen är Peter också en av arrangörerna bakom initiativet Stolt och Nykter som varje år erbjuder sjunde till nionde klassare ett starkt subventionerad besök på Furuviks Nöjespark.

Fritidsgården och arbetet där

I fritidsgården underground, i det nedre planet utav gamla brandstationen, arbetar Peter tätt tillsammans med den inspirerande och mycket omtyckte kollegan Andreas Björnberg. De utvecklar och anpassar verksamheten tillsammans med och utifrån ungdomarnas intressen och behov.

-Med hjälp av sponsorer har vi byggt en ny uteplats inför sommaren på vår innergård och en hel del förändringar kommer att genomföras under våren för att kunna utnyttja platsen bättre; göra den till en naturlig knytpunkt för ungdomar, där man kan grilla, hänga och utbyta idéer.

Peter berättar om ett omtyckt projekt där ungdomarna förvandlar gamla Wij Valsverk till ett spökhus med guidade visningar under Allahelgonsafton varje år. Även där spelar kommunen och sponsorer en stor roll och bidrar med ljud och ljus.
Genom ett samarbete med musiklärare Kent Lindström ordnas uppträdanden under kvällar som kallas Studio 56. Kent, som också har sin egna musikstudio, bjuder in talanger och artister ifrån 13 år och uppåt att framträda på Fritidsgårdens scen.

Andreas Björnberg tillsammans med en tidigare kollega på fritidsgården, Marie Gunnarsson, startade också projektet Blåljus; ett samarbete mellan ungdomarna, brandkåren, ambulansen och polisen. Vid det första tillfället iscensattes en explosion i Fritidsgårdens lokaler, och räddningstjänsten kallades in och agerade som om de ställdes inför en verklig situation. Ungdomarna var sminkade med svåra skador, polisen upprättade avspärrningar och räddningspersonal hanterade skadade i stora tält utanför lokalen. Peter ser fram emot planeringen utav nästa Blåljus.

-Räddningstjänsten har inte många kontaktytor idag med ungdomar, förutom när olyckor faktiskt sker. Jag tror att alla kan vinna på den här sortens övningar. Ungdomarna lär sig hur kriser hanteras och det skapar en naturlig relation till, ett intresse och förståelse för räddningstjänsten och polisens arbete.

Genom bidrag ifrån Ockelbo kommun byggs nu en del av lokalen om till ett spelrum för ungdomarna; det kommer bl.a. innebära en ny park datorer.

-Datorer och spel är ofrånkomligt en stor del av ungdomars liv idag. Här får de en möjlighet att både spela, ses och utbyta andra intressen och erfarenheter.

Peter reflekterar:

– Även om många ungdomar på landsbygden har sport-orienterade intressen och deltar i sådan verksamhet på sin fritid, är det inte alla som delar dessa intressen, eller har förutsättningarna för att kunna utöva dem, fysiskt, ekonomiskt osv.

Det står klart att Peter och kollegerna på fritidsgården fyller en viktig funktion för Ockelbos unga.

Vad gör Peter för att slappna av?

-Jag älskar att resa. Förut gjorde jag mycket charterresor men nuförtiden köper jag bara en flygstol och löser boendet när jag kommer fram, berättar Peter.

Senast gick resan till syd-ost Asien. Peter berättar hur han hyrde motorcykel och gav sig ut i Thailand.

-Vad blir nästa resmål, frågar jag.

-Australien och Nya Zealand, svarar Peter bestämt.

-Egentligen vet jag inte vad som lockar; jag bara vill se hur det är, fortsätter han och uttrycker omedvetet en egenskap jag ser och uppskattar hos Peter. Han har inga förutfattade meningar.

-Jag tycker om gamla bilar också, avslutar han med ett leende.

Jag blir långt ifrån förvånad när det senare visar sig att han också är med och arrangerar den årliga cruisingen för veteranbilar i Ockelbo. Jag hoppas ungdomarna på fritidsgården förstår vilken tillgång Peter är, både för dem, och för orten.

 

Sagt om Peter:

Han finns alltid där för mig, speciellt när man behöver en vän som mest
och alltid med ett leende på läpparna.

William Norin

 

Peter, en varm, snäll, mycket humoristisk person med glimten i ögat och lite enveten ibland!

Eva Sjölander

 

Peter är en bra vän
Han är lätt att prata med och han ställer upp i alla väder

Hans Åberg

 

 

Text/Foto Mattias Färnstrand

En minut med Mörtman

En minut med Mörtman

En minut med Mörtman

Lukas Mörtman är en uppfinningsrik och tänkande kille på elva år. Jag träffar honom i Ockelbo bibliotek där han lovar att lägga kvalitetslitteraturen åt sidan för att svara på några frågor.

Det var Lukas som lämnade på förslag till kommunen att flextid skulle införas mellan kl 08-10 på morgonen för elever på kommunens skolor; ett förslag som tyvärr avslogs men som gick hela vägen genom Utbildnings och Kulturnämden till Kommunalfullmäktige. Lukas verkar inte bitter över det nederlaget utan kommer genast med fler förslag:

– Jag önskar att vi fick skolmat som smakade som hemmalagat och inte bare hette och såg ut ungefär som det.

-Tycker du själv om att laga mat själv, frågar jag.

-Ibland gör jag det. Helst äter jag tacos. Det är riktigt gott.

Jag kan bara hålla med Lukas om det. Lukas berättar att han tycker om att spela datorspelet Minecraft, som är ett spel där man konstruerar virtuella världar. I skolan är teknik hans favoritämne och tillsammans med sina vänner bygger han gärna ihop och testar idéer; det senaste var gröna, röda och gula dioder i en krets.

-Det är spännande och se om det fungerar, det är inte alltid det blir som man har tänkt sig, säger 11 åringen.

Det är en sanning som gäller mycket här i livet reflekterar jag.

-Tycker du att barn, eller dom mindre vuxna, också borde få rösta, fortsätter jag.

-Nej, jag tror man är för liten för att hinna lyssna på och fårstå alla politiska partiers mål. 18 år är rätt bra, svarar han eftertänksamt.

Lukas flyttade till Ockelbo när han var fem år ifrån Lindköping. Han trivs och tycker det är lugnt att växa upp här. I framtiden skulle han gärna vilja arbeta som programmerare, med det är i framtiden. Nu är det tacos och att bada på somrarna som gäller.

 

Text/Foto Mattias Färnstrand

Mineraljägaren i Jädraås

Mineraljägaren i Jädraås

Mineraljägaren i Jädraås

Åke Lundkvist är en äventyrslysten 72 årig pensionär och hängiven mineraljägare. Han har tilldelats flera priser för sina fynd av mineraler och metaller i markerna kring Jädraås, bl.a. första pris i prestigefulla SGU’s (Sveriges Geologiska Undersökning) 2009 och en delad andraplats så sent som 2013. Priset delas ut i december varje år och tilldrar sig intressenter ifrån Gruvbolag över hela världen.

Åke tillryggalägger åtskilliga mil per år till fots och till cykel för att sondera mark i sin jakt.

-Jag cyklar alltid ut till dem områden jag vill undersöka av två anledningar. Diken och väggrenar ger bra ledtrådar av vad man kan hitta där ute; framförallt om vägen är ny, stenblock kastats upp eller brutits sönder av maskiner i processen. Det är sådant man lätt missar om åker förbi i bil. Dessutom är det både roligt och skönt att vara ute och röra på sig.

I ryggsäcken bär han alltid med sig en speciell geologhammare för att knacka med, ett förstoringsglas, anteckningsblock för att noga dokumentera sina iakttagelser och position utav fynd, plastpåsar för att sortera prover samt en elpropp.

-Vad har du elproppen till, frågar jag.

– Om jag hittat ett intressant ämne och knackat loss en bit, kan jag använda elproppen till att gnugga mot den nyöppnade ytan på stenen. Om stenen lämnar spår av färg på proppens vita yta kan det ge ledtrådar till vad som döljer sig i stenen. Svart är i regel metall, men vissa ovanligare metaller kan ge röda streck. Koppar ger gröna.

Åke är inte rädd för att dela med sig av sin kunskap och sina knep; kunskaper som han tillgodosett sig dels genom egna observationer, litteratur och i kontakten han byggt med laboratorium, geologer och gruvbolagen under årens lopp. Formen på stenblock kan avslöja hur nära malmkroppen Åke är, vikten på en sten i handflatan kan med erfarenhet ge en uppskattning av metallhalten i den.

– Metallrik sten rostar, ibland kan den vara riktigt porös och falla sönder; dessutom är den roströda färgen iögonfallande.

Proverna som Åke plockar upp skickas till ett laboratorium i Malå där geologer gör mikroskopisk analys av innehållet. Skulle innehållet visa sig intressant skickas det vidare för specialanalys på Irland. I några utav Åkes prover har det uppmätts den näst högsta koncentrationen utav guld i landet, och i antal fynd, den enskilt största. Han har även hittat prov som innehållit stora mängder kobolt, som på marknaden är fem gånger mer värdefullt än koppar, samt höga koncentrationer utav den mycket sällsynta metallen turmalin.

-Sverige står ensamt för 95% av järnmalms exporten inom EU. Vi är även stora exportörer av koppar, zink och bly samt slagna endast av Finland när det gäller guldfyndigheter inom EU, säger Åke.

Höga koncentrationer av kobolt och turmalin höjer ögonbrynen hos gruvbolagen, eftersom de är en viktig råvara för industrin och sådana fyndigheter är mycket sällsynta. Brytningen sker ofta i oroliga delar utav världen och importen är därför dyrköpt och tillgången oförutsägbar.

Under 1940-talet fanns ungefär 500 gruvor över hela landet. Idag är antalet nere på 14. Naturligtvis beror det på att gruvdriften förändrats till färre men större aktörer, men en del är också ett resultat utav ett försämrat prisläge för järnmalm globalt.

Åke erkänner att en morot i letandet är delvis ekonomi; en mineraljägares fynd dokumenteras väl och i enlighet med gruvlagen måste ett gruvbolag bland annat ha mineraljägarens tillstånd för att borra eller undersöka mark. Det finns även prispengar att tjäna.

-Men mycket utav glädjen ligger också i naturupplevelsen. Jag har mött Björn, älgar, rådjur och rävar ute i skogen. Ibland är att hitta en perfekt glänta att slå sig ner i en belöning i sig. Om man ändå är ute och rör sig i naturen, fiskar eller plockar svamp är det en kul sysselsättning som jag tror fler skulle kunna njuta utav, säger Åke.

-Vad var det som fick dig att bli mineraljägare, frågar jag.

– Jag var ute och plockade blåbär en dag 2002, och såg en svart sten som bara stack ut ifrån mängden i mina ögon. Jag var nyfiken på vad det var och skickade iväg den för analys. Sedan har det bara fortsatt.

 

Mattias Färnstrand

Sveriges Största Studiecirkel?

Sveriges Största Studiecirkel?

Sveriges Största Studiecirkel?

Häromveckan var det samling och start för studiecirkeln ”Järbo som vi minns” som drivs av PRO i Järbo med stöd av ABF. Den började hösten 2012 och är alltså inne på sin sjätte termin! Nu är det 100 personer som deltar. Jag kan inte veta säkert om detta är den största studiecirkeln i Sverige, men den utmanar härmed övriga på titeln. Speciellt om man även räknar in den tid man hållit på.

Vid starten var det närmare 40 deltagare, men det visade sig ganska snart att intresset var större än så. För att kunna genomföra träffarna på ett praktiskt sätt avknoppades en ny grupp som också fylldes. Därför bildades under 2014 en tredje grupp.

Vad håller alla dessa människor på med på sina möten? Syftet är att på ett sys- tematiskt sätt gå igenom olika företeelser som skolor, industrier, förenings- och nöjesliv, idrott, församlingar, handel och mycket annat. Eftersom de flesta av deltagarna är infödda Järbobor så är kunskapskällorna de enskilda deltagarna.

De deltar med både muntliga och skriftliga berättelser. Det är också en stor spridning på åldrar från cirka 65 och uppåt, vilket gör att alla får vittnesbörd från andra tider än de själva upplevt. Det blir mycket berättande kring borden.

Grupperna har också gjort flera studiebesök i bygden.

Nu arbetas det mycket på dokumentation, det vill säga foton och berättelser samlas så att resultatet ska kunna presenteras för allmänheten. Det kan bli en utställning framöver – än är inget bestämt och materialet är stort.

 

Olle Thåström

Coreträning – OIF

Coreträning – OIF

Coreträning  med OIF

OIFs utbud av träningspass i anrika källarlokalen på Kuxahallen utökas stadigt. Som den första i en serie artiklar om de olika träningsformerna besöker vi ett core och ett styrketräningspass ledda utav OIFs ordförande, energiknippet, Annika Sörqvist.

Det är många här, ålderspannet är stort, musiken och koncentrationen är hög. Annika, som varit inblandad i OIF sedan ca 13 år tillbaka berättar:

-Vi försöker nå ut till så många som möjligt, det är och ska vara roligt att träna. Förutom alla spännande nya träningsformer, och dem ledare vi knutit till verksamheten med det, har träningen också anpassats till moderna människor. Passen ska vara effektiva och tidsbesparande för att balansera arbete/familje tid och ändå få alla positiva aspekter utav motion.

Core (ifrån Engelskans kärna) är träning som syftar till att stärka den muskulatur som ger oss stabilitet. Magen, bålen, de lägre delarna av ryggen. Träningen bygger en styrka som underlättar korrekt hållning, andning och i förlängningen kan förebygga problem även i andra delar av kroppen.

En fin aspekt utav träningen är att övningarna lätt kan anpassas efter individens förutsättningar. Många övningar utförs liggandes på rygg eller mage med repetitioner. För ögat ser övningarna kanske inte svåra ut, men i kroppen bränner det garanterat.

Jag reflekterar över att alla är fokuserade, glada, och ger träningen sitt allt. Barn som vuxna. Många har gått på OIFs träningar under 10+ år och har flera familje medlemmar närvarande under passet. Jag ser Gun Kregert som verkligen varit en drivande kraft bakom OIF tänja ut ordentligt i ett av dem bakre leden. Hennes son Patrik, leder nu kettlebells träningen som Kuxabladet också kommer besöka under våren. En hel del av de aktiva stannar hängivet kvar när passet övergår i ett styrkepass och skivstängerna plockas fram.

-Vi har även rena barngrupper genom Ugglegympan och Zumba kids, där dans och rörelse ger lekfull motion, berättar Annika.

-Har du några favoritpass själv, frågar jag.

-Styrketräningen är för mig väldigt kul; step likaså men ibland finns det ingenting bättre än att låta all frustration rinna av sig på ett av våra box pass.

Utbudet av träningsformer är stort; styrketräning, vattengymnastik, cirkelpass, kettlebells, dans och mycket mer alla dagar i veckan utom fredagar. Uppslutningen är naturligtvis stor men efter att ha tagit del utav de här två passen ställer den här skribenten sig frågan: var är alla killarna? Om det är så att männen drar sig bakom fördomar att cirkelträning och gymnastik är mesigt och minnet är präglat utav neonfärgade benvärmare och krystade sporrerop ifrån barndomens videoband så utmanar jag er. Ni skulle inte ha en chans emot de här tjejerna.

 

Text/Foto Mattias Färnstrand

 

 

Profilen Erik Olsson

Profilen Erik Olsson

Det du inte vet om Erik Olsson

Första gången jag träffade, eller rättare sagt hörde Erik Olsson, var när jag besökte Åbyggebys luciamarknad. Genom sorlet av mingel och julkommers trängde lidelsefull gitarr och sång igenom. Musiken var både genuin och träffsäker; ärligt talat avfärdade jag det först som skickligt plagierade covers, skrivna av någon världsartist som undgått min musik radar. Tji fick jag; det var Erik Olssons originalmusik.

I familjehemmet där han fortfarande bor, en imponerande trävilla med snickarglädje, grova golvplank, generationer av hemligheter i väggarna och en rustik värdighet, håller Erik på att slutföra dem tio spår som kommer finnas på hans debutalbum i sommar. Kanske reflekteras hemmets egenskaper i Eriks vilja med albumet. Erik är uppmärksam och väger tankfullt orden, inte att förväxla med blyg. Vi bryter isen genom att diskutera det nya albumet.

-Jag har valt att spela in allt här hemma. Det ger en karaktär till ljudbilden som jag gillar och som skulle vara svår att återskapa i en studio, berättar han.

Erik läser det sista året på Bessemer Gymnasiets musiklinje i Sandviken. Han säger att skolan är en bra grogrund för kreativitet. Inte bara genom undervisningen och tillgången till utrustning utan framförallt genom utbytet med sina klasskamrater och vänskaperna han format där. Jag frågar om arbetet med dem här låtarna skiljer sig ifrån sådant han gjort tidigare.

-Jag började egentligen skriva min egna musik för bara ett år sedan, innan dess har jag mest varit instrumentalist.

Erik berättar bland annat om ett av sina projekt, som gitarrist i bandet Aphoria, där den energiske vännen och sångaren Elias Lang skriver alla låtarna.

Om att hitta sin egen röst

-Allting har mognat fram. Skrivandet fanns där; någon hörde mig sjunga och tyckte det lät bra. Det motiverade mig att utveckla och hitta min egen röst.

Erik beskriver hur arbetet med en låt kan se ut.

-Saker fastnar; det kan vara en mening eller tanke som triggar en låt. Ibland är det helt tvärtom, en melodi slinga kräver ord utav mig. Inspirationen kommer ifrån sådant som ligger mig nära; det kan vara självupplevt, eller någonting en vän gått igenom, ett förhållande, ett mindre lyckat förhållande.

-Om du skulle lyfta fram någon annans musik som inspirerat dig, vad skulle det vara, frågar jag.

-Generellt lyssnar jag på ett ganska brett urval av musik, men jag kanske är snävare i vad jag söker efter i den; men texten är viktig. Ibland kan man komma runt en banal text för

att musiken i sig, eller bara intonationen, gör låten intressant. Soloartisten The Tallest Man on Earth och bandet Mumford & Sons lyssnar jag på nu. Ibland kan jag till och med lystna på Metall band som Lamb of God, men då måste budskapet tillföra någonting.

Erik berättar mer om ljudbilden på det nya albumet som går under namnet ”We’re just living”. Låtarna innehåller gitarr, piano, banjo, sång naturligtvis och körer. En av låtarna innehåller så mycket som 50 individuella kör spår.

-Du skriver på engelska; hur kommer det sig, påpekar jag.

-Det kanske är ett slags skydd? Det skulle kännas alldeles för naket just nu att skriva på Svenska. Det ligger så otroligt nära, avslöjar Erik ärligt.

-Mitt mål är ju också att kunna nå ut till många. Att skriva på engelska gör på ett vis musiken mer tillgänglig för fler människor.

-Tror du att musik kan förändra människor?

-Bra musik kan säkert lyfta människor som gått igenom något dåligt, konstaterar Erik.

Familjens stora hund Sol kommer in och efter ett lojt försök att tigga kaffebröd ifrån mig sjunker han tungt ner på mina fötter under köksbordet. Det blir snabbt varmt och skönt.

-Kan musik sänka en människa också, fortsätter jag och tänker högt på min egna relation till musik i tonåren. Musik som inte tilltalade mig då fick mig att må fysiskt illa, och i viss mån människorna som lyssnade till den också.

-Ja, tyvärr är det nog så, skrattar Erik och fortsätter. Det går en nyinspelning som spelas oavbrutet i skval radion just nu utav Himlen är oskyldigt blå; jag vet inte vem artisten är och vill inte vara orättvis, men tolkningen är så rak och livlös att den kan nog ta kål på någon.

 

Alltings början

I lågstadiet stod Erik inför samma mödosamma val som många i hans generation: blockflöjt eller fiol. Han valde blockflöjt men kände sig aldrig hemma på instrumentet.

I fjärde klass valde han gitarr som huvudinstrument. Erik erinrar sig att han egentligen ville spela trummor.

-Jag fick väl kanske lite ”hjälp” hemifrån av mamma och pappa i det beslutet, säger han och ler återhållsamt under den blonda kalufsen. Men det är knappast ett beslut någon ångrar idag.

Musiken var närvarande i hemmet. Mamma Christina spelar både piano och gitarr och var under en tid medlem i bandet Kvinnfolk. Som vuxen har hon även gett sig på att lära sig spela cello.

-Jag har egentligen väldigt många intressen, fortsätter Erik.

Han berättar att han höll, liksom många i Ockelbo på med sport, men gradvis har musiken tagit över den största delen utav hans tid.

-Många i min ålder kanske längtar efter någonting annat, att resa bort någonstans men jag är rätt nöjd med hur allting är just nu. Jag får ett otroligt stöd av mina vänner och känner mig aldrig isolerad i det jag gör. Erik nämner bland annat sin jämnårige vän Billy Qvarnström.

-Han är en inspirerande vän, och grym trummis; en sådan där som satte sig ner vid trummorna och hade DET ifrån början.

Det krävs naturligtvis talang för att bli en duktig musiker, tusentals timmar av övning. Kanske är hängivenheten är den största talangen i sig; någonting som inte saknas hos Erik Olsson.

 

Vad gör du i framtiden?

-Jag spelar så ofta jag kan ute, både med bandet Aphoria och med mitt egna material. Jag är med och gör en musikal också.

Erik berättar hur hans vän Elias Lang skrev en låt efter att ha hört ett uttalande av Jonas Gardell på TV om homosexuellas situation i Ryssland under Putins regim, och hur det snabbt växte därifrån. Snart fanns det flera låtar. En annan vän, Vendela, skrev ett manus utifrån låtarna. Resultatet blev musikalen Pointed Tongues som handlar om ett lesbiskt par i en fiktiv stat där nya lagar med syfte att styra deras sexualitet skapar klyftor och konflikt.

Musikalen sätts upp 16-17 Maj i år på Musikverket i Sandviken och är öppen för allmänheten.

-Jag ska också delta i en tävling som heter Musikdirekt. Det är en stor tävling där uttagningar först görs på lokal nivå och de som går vidare ställs emot varandra i deltävlingar mellan länen. Vinnaren får åka ut och tävla på internationell nivå, med en chans att få turnera hela Europa.

Erik är inne på sitt sista år på gymnasiet och har tankar på att vidareutbilda sig på en singer/songwriter utbildning efter det.

-Kanske vill jag jobba ett tag, och få perspektiv, säger Erik eftertänksamt.

Hunden Sol snarkar nu högljutt vid mina fötter; hon märker inte ens att vi kliver upp och lämnar köket för att ta lite bilder.

Som fotograf står jag ofta i en situation då jag med ögat mot sökaren i både filmkameror och stillbildskameror får bevittna människors ofta förtvivlade kamp med sin egen självbild, och under åren har jag naturligtvis hittat vägar att bryta igenom det. Det är därför betryggande att stå framför en 18- åring som är helt fast och trygg i vem han är. Tack Erik Olsson för en inblick i ditt liv.

 

Faktaruta:

Namn: Erik Olsson
Ålder: 18 år
Bor: I Ockelbo
Mindre bra på: Blockflöjt och kallprat.

Erik släpper till sommaren sitt debutalbum ”We ́re just living” och samverkar i musikalen ”Pointed Tongues” med premiär på Musikverket I Sandviken 16 Maj. Han är även gitarist i bandet ” Aphoria”.

 

Tänk snabbt Erik Olsson:

TV eller plockepinn?
-Det beror som alltid på sällskapet.

Inre frid eller fred på jorden?
-Med lite inre frid kan vi nog få fred på jorden.

Du får plats med tre saker i din gamla kappsäck, en utav dem är Bert Karlsson. Vilka är dem andra två?
-Min gitarr och huvudvärkstabletter.

 

 

 

 

Text/Foto Mattias Färnstrand

En av Pristagarna

En av Pristagarna

Möt en av Pristagarna ifrån Ungdomsgalan

Ockelbo basket pojkar 99/00 utsågs vid den första upplagan av Ockelbo Föreningsallians Ungdomsgala till årets bästa lag. 17-årige Emil Fernaeus, en av spelarna i truppen, drar upp huvtröjan och kliver självsäkert av planen efter en övertygande seger mot Sandviken i division 3.

-Ockelbo är bäst, säger han med ett leende. På kommentaren, som egentligen är menad som en komplimang, att de var bland de 15 bästa lagen i riksmästerskapen 2014 svarar han:

-Det var då det, vi är ännu bättre nu. Det är uppenbart att Emil har både spelsinne och sinne för humor. Han lutar sig tillbaka på läktaren som varit fylld med entusiastisk publik men som nu sakta börjar tömmas på folk.

-Jag har spelat basket sedan jag var 7 år; har alltid haft Johan Stark som tränare, han är grym. För ett tag sedan fick vi ytterligare hjälp utav Jocke Linder. Jag tror att det har lyft oss på alla plan.

Både Johan Stark och Jocke Linder har mycket erfarenhet både som spelare och tränare.

-Om jag har några förebilder är det kanske mina tränare….. och Chris Paul i Los Angeles Clippers.

-Har ni några likheter som spelare tycker du, inflikar jag.

-Lägg av, han spelar i NBA. Vi skrattar igen.

Emil berättar att konkurrensen för att komma in på basketgymnasium är väldigt hård, att han själv sökt men inte kommit in i en urvalsprocess som sållade ut cirka: 40 elever ur över 1500 sökande.

-Men jag tar det som det kommer, jag har kul när vi spelar konstaterar Emil.

-Vad är din styrka som spelare, frågar jag.

-Min vänstra hand. Attack är min grej liksom, hatar långskottjafs.

-Har du några svaga sidor, avslutar jag.

-Mjaaa. Emil lutar sig över armbågarna och gör en skämtsam min som om han verkligen tänker efter.

-Brudar och datorspel och apropå det måste jag nog dra nu.

Sandvikens spel utgjorde aldrig något reellt hot mot det Ockelbo, även om de stundom bjöd på starka individuella insatser. I Ockelbos lag stack Ali Ahmadi, 14 år, ut med två sällsynt snygga så kallade buzzerbeaters; skott som går i korgen när tiden hunnit gå ut, på väg mot 11 poäng. Kuxabladet gillade det och publiken vrålade. Matchen slutade 86-34 till hemmalaget.

 

Foto/Text Mattias Färnstrand

Imponerande Fest

Imponerande Fest

Det blev en jättesucce när Ockelbos första gala anordnades i idrottshallen i Åbyggeby Landsbygdscenter. Uppskattningsvis 200 personer hade sökt sig dit för att se de nominerade .ungdomarna träda in på den röda mattan. Ungdomar mellan 13 och 25 år, aktiva inom kultur och idrott, hade nominerats i olika kategorier.

Priset på 5 000 kronor, diplom och blommor delades ut under pompa och ståt. Trumpet- fanfaren stod före detta ekonomichefen Anders Steffen för. Många celebra gäster var där, bland annat landshövding Barbro Holmgren. Hon Var imponerad över arrangemanget och hoppades att detta skulle bli en traditionell festlighet.

Vinnare i de olika kategorierna blev:
Årets Idrottskille – Magnus Lindberg, långdistanslöpare Årets Idrottstjej – Agnes Westrin, kyokushin karate Årets Kulturkille – Elias Lang, bas och sång
Årets Kulturtjej – Evelina Höglund, fiol
Årets Lag – Ockelbo Basket pojkar 99/00
Årets Ledare – Jon Larsson, fotboll

Arrangörer var Föreningsalliansen i Ockelbo och värdar för kvällen var Ockelbo Skid- klubb och Ockelbo Orienteringsklubb med konferenciererna Josefin Olsson och Mikael Ingelsson.

 

Ulf Gräsberg

Populär Förening

Populär Förening

Många skoterföreningar i Sverige tappar medlemmar och det får kon- sekvenser för alla mil med skoterspår som finns ute i skogarna. Ofta är det klubbarnas medlemmar som ser till att det finns upplogade spår att köra efter och därför är det viktigt att det finns idéella krafter som vill göra detta.

-Vi har klarat oss bra och vi har ungefär lika många medlemmar år från år, säger Nicklas Rosén i Ockelbo skoterklubb.

Att det är många i Ockelbo, som gillar skotersporten, märktes sannolikt förra helgen när det arrangerades festligheter i Langberget. Det serverades korv och det fanns en tipsrunda för de som ville ta en promenad med trev- liga frågor. Skotern stod i fokus och många 60-70 talare visades upp för en imponerad publik.

 

Ulf Gräsberg